Jämtins och Kleins naiva syn på helgdagar

Carin Jämtin(s) ville av rättviseskäl(?) göra muslimernas största högtid Eid al
Fittr till allmän  helgdag i Sverige men tog tillbaka det när reaktionerna blev för
starka.

Helle Klein (Svenska kyrkan) vill också – med ohållbara – motiv införa Eid al
Fittr i Sverige. Hon anser att religionsutövning ska ske i offentligheten, då kan
alla lära känna och få till- gång till olika religioners symboler och uttrycks-
former och därmed främjas allas gemen- samma samtal, kritik och tillhö-
righet. Hon påpekar vidare att i stater där religionsutövning trängs ut från offent-
ligheten (”privatiseras” [ Kleins term ] ) kan extremism frodas.

Men Klein går vilse. Hon blundar för den extremism som frodas i teokratiernas
offentliga  religionsutövning där – per definition – endast en religiös tolkning
accepteras.

Det finns inget hållbart motiv för en ny muslimsk helgdag i det sekulari-
serade Sverige. En sådan skulle inte bidra med något mervärde för ökad
acceptans av andra religioners plats i vår mångfacetterade kulturmiljö.
Dessutom finns redan fler än muslimska yttringar här, varför ”positiv
särbehandling” av islam framför andra?

Jag vill slå vakt om vår öppna, sekulära demokrati med tryggad religionsfrihet.
Det betyder inte att jag i den sekulära statens namn och som partipolitisk före-
trädare måste ta avstånd från vår kristna tradition och viljan att upprätthålla den.

I det sekulariserade Sverige ska vi beskriva helgdagarna för vad de är. Vi har
13 helg- gdagar under året – 11 på religiös tradition och 2 på politisk. De är upp
till medborgarna att fylla dessa med innehåll, såväl religiöst som sekulärt. Helg-
dagarna speglar vår historia, kultur och samtid – precis som andra nationers
helgdagar speglar deras. Midsommarafton med förkristna inslag och alla andra
utom två förankrar oss i vår kristna tradition på vilken vårt samhälle byggts.

Arbetarrörelsens demonstrationsdag upphöjdes 1939 till helgdag och 2005 upp-
höjdes svenska flaggans dag till nationaldag och helgdag. De två senare speglar
1900-talets snabba politiska utveckling.

Helle Klein vill kasta loss från vår historiska förankring i föreställningen att det
skulle främja interkulturell acceptans. Som präst borde hon veta att den som är
osäker i sin egen tradition och identitet lätt anammar främlingsfientliga locktoner.
Hon borde ha erfarit att förutsättningen för förmåga och mod att respektera sin
nästa oavsett ursprung är trygget i den egna religiösa/ateistiska identiteten.

I förbigående uppmärksammar jag Helle Klein på de nationalekonomiska kon-
sekvenserna; antalet helgdagar i Europa varierar, exempelvis har Storbritannien
endast sju helgdagar per år jämfört med våra 13. Således finns ingen politisk
majoritet för fler helgdagar.

Måhända tänker sig Helle Klein då att flytta andras religiösa högtider till våra
helgdagar för parallellt firande, liksom personer med olika namn kan ha samma
namnsdag. Men det vore att utmana andra religiösa utövare – inte minst de
mest bokstavstrogna.