På 1930- och 40-talen var vuxengenrationen – då som nu – oroad över ungdomens ideal, intressen och tidsfördriv.  Martin Westin berättar om ett omvälvande skede i folkhemmet med, för den tiden, annorlunda musiktrender och nya, stora danspalats. Martin Westin stödjer sig på ett stort antal citat. Genom dessa anar vi generationsgapet mellan de nya nöjesentrepre-nörerna med sin förväntansfulla publik och den gam-la vuxenvärldens normer.
 

Oron för att vårt samhälle är på väg mot förfall och allmän moralisk upplösning tycks ständigt ligga latent. Allt emellanåt tar den offentliga debatten fart och ofta handlar det om ungdomar som beter sig konstigt och som gör uppror mot gängse normer.

Oron underblåses gärna av massmedierna och resultatet blir inte sällan ett utbrott av vad som brukar kallas ”moralisk panik”. Ett gott exempel är 1970-talets punkare som skapade stora rubriker och som upprörde och skrämde många i den äldre generationen enbart genom sin musik och sitt sätt att klä sig. Det verkar som om oron för ungdomens förvildning återkommer i varje generation. Följande exempel är hämtat från 1940-talet. Det handlar om vad som då kallades ”Dansbaneeländet” och berättar också något om de svårigheter som tornade upp för den som tänkte öppna en ny danslokal i Stockholm.

 

Den 16 juli 1941 togs hyreskontraktet till hörsalen Auditorium vid Norra Bantorget i Stockholm över av direktör Carl Nelson. Han var verksam i nöjesbranschen och drev bland annat en kedja med ett trettiotal biografer runt om i landet. Auditorium, som funnits sedan 1914, rymde 1.500 personer  och användes bland annat för konserter, revyföreställ-ningar, utställningar, modevisningar och politiska möten.

 

I samband med att Nelson tog över kontraktet lämnades en ansökan in till värden, Stockholms fastighetsnämnd, om att få ordna offentlig dans i lokalen. I de båda musiktidningarna Orkester Journalen, OJ, och E-strad kunde man i augusti 1941 läsa om planerna på den nya danssalongen. OJ berättade att ombyggnaden beräknades vara klar i mitten av september. ”Alla förberedande arbeten äro klara och man väntar endast på myn-digheternas tillstånd för att sedan omedelbart sätta igång med ombyggnaden”.

Inget tillstånd
Men det skulle visa sig att myndigheterna inte ville ge något tillstånd. Redan efter ett par veckor beslutade fastighetsnämnden att avslå Nelsons ansökan. Nelson överklagade beslutet och betonade att det inte gav tillräckligt ekonomiskt utbyte att bara använda Auditorium som samlingslokal. I den remissrunda som följde tillstyrkte polismyndigheten men barna-vårdsnämnden och fastighetskontoret var avvisande och vid ett sammanträde den 2 september beslutade fastighetsnämnden ännu en gång att säga nej till om-byggnadsplanerna.

Både OJ och Estrad kommenterade beslutet i sina septembernummer. OJ skrev: ”Det har nämnts flera anledningar till avslaget, men vi gissa nog knap-past fel, om vi tror att det sammanhänger med den nuvarande aktionen mot nöjeslivet”. Estrad noterade att ”motiveringen har varit litet svävande men förefaller huvudsakligen röra sig om moraliska spörsmål. Ungdomsdansen är inte så populär just nu i vissa kretsar, där man tycks anse den vara en uppfinning av den s. k. djä-vulen”.

Dansbaneeländet
Vid den här tiden pågick debatten om det så kallade ”dansbaneeländet” som bäst. ”Danshaken” utmålades som syndens nästen och från många håll efterlystes åtgärder för att sanera ungdomens nöjesliv. Stor uppmärksamhet väckte kyrkoherden i halländska Tvååker, Gustaf Grände, när han en lördag i juni 1941 infann sig på dansbanan i Bergsätra och gick upp på estraden för att försöka ”få in ett ord av förnuft och besinning mellan danserna”. Han återvände även nästa lördag i sällskap med ledamöter från barnavårdsnämnden. Båda gångerna leddes han ut från festplatsen av innehavaren, men genom de här aktionerna blev Grände ett känt namn och han inbjöds till möten och debatter runt om i landet. Verklig fart fick debatten om ungdomens moraliska förfall när professorn i tyska, Erik Wellander, i augusti 1941 skrev en understreckare i Svenska Dagbladet med rubriken ”Svensk ungdom och svensk livsstil”.  Han ondgjorde sig där över långhåriga swingpjattar, flickor med målade tånaglar och ungdomar som tältade och spelade skivor med Alice Babs på resegrammofon.

Biskop griper in
Många, inte minst ungdomar och liberala krafter, skrattade åt överdrifterna men det officiella Sverige var oroat. Under hela 1930-talet hade riksdagen diskuterat vad som borde göras för att sanera det, framförallt för ungdomen, förment skadliga nöjeslivet. Biskopen i Växjö, Yngve Brilioth, senare ärkebiskop, skrädde inte orden när han 1938 skrev till regeringen och krävde en utredning om nöjeslivet: ”Det kan svårligen förnekas, att nöjesindustrins främsta lockmedel, den fria dansen, ofta medför osund sinneshets, som kan ha påtagliga sedliga vådor”. Regeringen hörsammade kravet på en utredning och tillsatte ”1939 Års Ungdomsvårdskommitté” som bland annat skulle granska missförhållandena inom det offentliga nöjeslivet och föreslå lämpliga saneringsåtgärder. Kommittén tog god tid på sig och kom inte med sitt slutbetänkande förrän tolv år senare.

 Profit på de danslystna
Snart skulle det också visa sig att det inte räckte med att tillsätta en statlig kommitté för att tysta moralens väktare.

I den inflammerade debatten som alltså tog ny fart 1941 vände man sig särskilt mot de ”privata nöjesidkarna” som för egen vinnings skull profiterade på den danslystna ungdomen. Carl Nelson kunde alltså knappast ha valt en sämre tidpunkt för sitt försök att starta en ny danssalong i Stockholm. Men Nelson släppte inte tanken och våren 1943 gjorde han en förnyad ansökan till fastighetsnämnden.

Han påpekade att han så gott som dagligen fick påstötningar om att göra något för att avhjälpa bristen på lämpliga danslokaler för ungdomen och att Vinterpalatset, som han nu börjat kalla hörsalen, vore idealiskt för ändamålet. Han framhöll också att lokalen, under den tid han hyrt den, ”icke varit tillnärmelsevis fullbesatt vid andra tillfällen än då den varit upplåten till visst ytterlighetsparti.” Med denna diskreta omskrivning avsåg Nelson de svenska nationalsocialisterna, d v s nazisterna, som vid den här tiden arrangerade flera välbesökta möten där.

Villkorade tillstånd
Den här gången tillstyrkte fastighetsnämnden att lokalen skulle få byggas om och användas för dans. Med vissa reservationer tillstyrkte också såväl 1:e stadsläkaren som brandchefen, hälsovårdsnämnden, nykterhetsnämnden, fattigvårdsnämnden, barnavårdsnämnden och  arbetslöshetskommittén.

Barnavårdsnämndens krav för ett godkännande var att Nelson skulle inleda ett samarbete med någon lämplig ungdomsorganisation, som en garanti för att verksamheten skulle bedrivas ”på ett ur ungdomsvårdsynpunkt tillfredsställande sätt”. Men den 30 juli 1943 avslog poliskammaren Nelsons ansökan.

Nelson vände sig då till Kungl. Maj:t, d v s till regeringen. Och efter en ny remissrunda fick han den 24 september äntligen sitt tillstånd. Med tillståndet följde också rättigheten att bedriva kaffeservering och att sälja alkoholfria drycker. Efter en del ombyggnadsarbeten kunde den nya danssalongen Vinterpalatset slå upp sina portar annandag jul 1943. De 1.500 biljetterna såldes slut på 40 minuter. Sedan direktör Nelson hälsat gästerna välkomna och presenterat kapellmästaren Lulle Ellboj, och de fjorton medlemmarna i hans orkester kunde dansen äntligen ta sin början.

Vinterpalatset öppnar
Lokalen var sobert och elegant inredd. Det var en danssalong vars make aldrig funnits i Stockholm, stor och rymlig, med ljusa, vackra färger. I Estrad skrev redaktören Nils Hellström: ”Det är ett nöje att hälsa Vinterpalatset välkommet bland våra nöjes-lokaler. Det är en jätteinsats i ungdomsfrågan, och därför kan man inte låta bli att reta sig på det griniga motstånd som hela tiden mött Vinter-palatset från myndigheternas sida. Hade hrr myndighetspersoner någon verklig förståelse för ungdomsfrågorna, borde de på allt sätt premiera så lovvärda företag...”

Debatten fortsätter
Men kritiken mot den nya danssalongen upphörde inte bara för att den nu hade öppnats. Estrad kunde berätta att det gått så långt att prästen i annandagens radiosända högmässa nedkallat himmelens vrede över de ogudaktiga människor som denna dag skulle starta Nordens största danspalats. Carl

Nelson och hans medhjälpare kallades för ”djävulens martyrer”. Men inte ens åkallan om hjälp från högre makter kunde längre stoppa dansen på VP som stället snart började kallas.

Motståndarna gjorde nu i stället vad de kunde för att försöka visa att de onda aningar man haft varit berättigade. Framför allt i religiös och konservativ press kunde man veckorna efter invigningen läsa hårresande historier om hur det gick till på VP. I Aftonbladet varnade den kände tecknaren ”Bertila” (Bertil Almqvist) föräldrar för att skicka sina ungdomar dit. ”En större samling tonåriga gangsters än de var i den lokalen har jag aldrig sett på en gång!” skrev han.

 

”Vinterpalatset – ´Lilla Chicago´ – ligapräglat snajdarhak. Femtonhundra halvvuxna ungdomar som sett för mycket dålig film bildar oroshärd”.

Så löd rubriken på ett reportage i nazistiska Folkets Dagblad. ”Vid borden dricks det oskyldiga drycker”, noterade tidningen, ”i fickorna finns det pluntor som tullas ibland, men åtskilliga smakar på en panna innan de går dit... Mellan slagen står flickorna i köer på damtoaletterna och bättrar på amorbågen, pudrar bort den värsta trans-pirationen och hivar ett tag i höfthållarna som under en alltför eldig swingorgie kan råka kor-rugeras av kavaljerernas heta grepp”.

 Om den manliga publiken kan man läsa att ”det är erfarna gossar som fylkar sig under dansens banér och många snedsteg har de tagit under sina få år både i dansturerna och på den smala väg som deras tröttkörda och pessimistiska folkskollärare en gång försökte lära dem vandra... Här finns också ämne till många små våld-täktsmän och offren finner de så lätt bland de erfarna ­ och villiga jäntorna... En ungdom utan hemkänsla, ideal eller normer för framtidens livsföring­ vart skall den ta vägen annat än till danshallen på fritiden.”

Frikyrkliga Svenska Morgonbladet var oroat för att ungdomen skulle vara alltför frigjord på könslivets område och att den efter 4 á 5 timmars eggande dans i ständigt stegrat crescendo inte kunde tänka sig att gå ensam hem och lägga sig.

Andra försökte ge en mer balanserad bild av förhållandena på VP. Högertidningen Nya Dagligt Allehanda berättade den 10 januari 1944 att det visserligen hade varit lite krakel i början. Det hade utdelats en del smällar och några berusade ynglingar hade plockats ut av vakterna. ”Men nu går det lugnt och städat till” försäkrade direktör Nelson i artikeln. ”Vakterna har lärt sig känna igen rötäggen och det är mycket sällan det blir något bråk.”

 

Tidningen konstaterade också att om det fanns några bråkiga element bland publiken så hade de inte stora möjligheter att göra sig gällande. ”På gatan postera två stadiga konstaplar från Klara polisstation, i vestibulen stå flera vakter och utföra gallringsarbetet. Kring borden, där halva publiken, d v s 750 personer, får plats patrullera ständigt vakter. Det stora dansgolvet hålls under uppsikt av två herrar i blå smoking. Bara polis och vakthållning går på 250 kronor per kväll.”

Utöver de här vakterna hade också Godtemplarungdomen två observatörer som av och till besökte VP för att kontrollera ordning och nykterhet. Dessutom hade ledamöterna i det av Stockholms stadsfullmäktige nybildade Ungdomsrådet fått ”passepartout-kort” till lokalen, för att de när de ville skulle kunna komma och kontrollera att allt gick skötsamt till.

 Ett något senkommet inlägg i debatten levererade folkskolläraren Erik Walles i sin beryktade bok ”Jazzen anfaller” från 1946. Där ägnade han ett helt kapitel åt ”Fallet Vinterpalatset”. Walles tyckte att myndigheterna hade låtit sig duperas av Nelsons löften om samarbete med ungdomsorganisationer och att de tog alltför lättsinnigt på sitt ansvar för ungdomens nöjesliv.

Genom att låta VP förvandlas till ”en tummelplats för jazzruset” hade man bäddat för ännu en ”terrängvinst för jazzkulten”.

Walles hade också gjort ett besök på VP för att på ort och ställe studera jazzens fördärvliga inflytande på ungdomen. Man anar en viss besvikelse över att allt verkade gå så lugnt och städat till. Men när han gjorde ”en liten inspektionsrond i etablissemanget” upptäckte han ”att hälsovårdsnämnden, som på sin tid tillstyrkt dansen i Vinterpalatset,  likväl ansett det säkrast att på lämpliga ställen i lokalen lägga ut broschyrer med varning för veneriska sjukdomar. Det är sådana småsaker, som skapa atmosfär. Jag fick omedelbart en bestämd känsla av vad för slags ställe jag befann mig på, och jag måste tillstå att jag fann den stränga nykterheten på platsen en smula onaturlig.” Slutsatsen blev att det inte räckte med att publiken var nykter, ”andan och atmosfären på nöjesplatsen beror i hög grad på den musik som spelas. Vad betyder väl i detta avseende närvaron av en eller annan lätt berusad person i jämförelse med den dansmusik, vars karaktär innefattar bland annat ­ den fysiska och mentala hållningen hos en lallande och raglande fyllerist?”

En ny panikunge…
Artiklar och insändare för och emot VP fortsatte att dyka upp i stockholmstidningarna under några månader efter premiären. Om man bortser från Walles utfall verkar debatten sedan ha självdött ­ i brist på bränsle får man förmoda. De allra flesta som besökte VP var naturligtvis vanliga, skötsamma ungdomar. Också debatten om dansbaneeländet lugnade så småningom ner sig och tidningarna hittade annat att oroa sig för. Men ett tiotal år senare var det dags för en ny panikunge. Då handlade det om skinnknuttarna och deras spättor. Vad hade de egentligen för sig när de inte åkte motorcykel?

Martin Westin